Extended edition fungerar inte för böcker

Det är alltid kul med inbitna läsare som har detaljfrågor. Jag fick nyss ett inlägg från Vanessa där hon ställer tre frågor som jag tänkte dela med mig av.

Vanessas frågor är:

Varför benämnas Gudhem som Ossian på en del ställen i texten?

Hur gick det till när Silda och Tolke slog sig ihop?

Hur gick det till när Toste rymde?

Svaret på alla tre frågorna är redigeringsarbete, på olika sätt. Jag ska försöka förklara närmare.

Att Gudhem på ett par ställen (jag tror att det är två) benämns som Ossian är tyvärr rena missar som slunkit igenom korrekturläsningarna. I första utkastet av Krigarhjärta så kallades dalen för Gudhem av nordlänningar och för Ossian av söderlänningar. Det blev dock väldigt rörigt eftersom dalens herre också heter Ossian och jag beslutade att ändra det. Det ska alltså stå Gudhem egentligen.

Svaret på de andra två frågorna är att ett färdigt manus nästan alltid är betydligt kortare än ursprungsmanuset. Vissa partier kortas ner, andra stryks helt och hållet ifall de inte tillför historien något eller om de inte för den framåt. Man kan tycka att det är tråkigt, men ur ett helhetsperspektiv så blir boken i regel bättre om allt ”onödigt” skärs bort. ”Kill your darlings” är ett välkänt begrepp för författare. Det betyder att man måste lära sig att skära bort vissa stycken hur mycket man än tycker om dem, ifall de inte förbättrar helheten.

Konkret resulterade det i följande: (OBS! Spoilervarning för er som inte har läst Krigarhjärta)
Silda försöker alltså sära på Erik och Vanja. Hon antar att Tolke också vill det eftersom han är en skuggväktare och hon har rätt. Silda och Tolke slår sig ihop bakom Eriks rygg utan hans vetskap, och eftersom hela boken är berättad ur ett jag-perspektiv så får man som läsare inte reda på detta förrän alldeles i slutet, när Silda berättar om sitt svek för Erik. Det är också här man får veta att det var Tolke som hjälpte Toste att fly. Det är en händelserik scen – Silda har en pil i magen, Vanja är bortrövad och Erik är galen av oro. Att utförligt förklara allt i minst detalj här skulle stanna upp historien för mycket. I hela den scenen har jag dödat många darlingar.

Med andra ord – extended edition fungerar inte för böcker!

Litet smakprov – Blodsarvet 3

Nu är jag mitt uppe i arbetet med sista delen av Blodsarvet. Det är långt kvar, men under resans gång tänkte jag dela med mig av några utvalda delar av texten. Förhoppningsvis retar det aptiten ytterligare för dem som väntar!

Nedan följer det första smakprovet. Notera att det är oredigerat material, vilket betyder att det kanske inte ens kommer att finnas kvar i det färdiga manuset. Och om det gör det så kommer det sannolikt att se annorlunda ut. Nåväl, här kommer det.


Kasan och jag stannade upp helt inne i stormens centrum. Han fortsatte att muttra på sitt modersmål, sedan tog han tag om det svarta pilskaftet som stack ut ur hans buk och drog pilen rakt ur sin egen kropp. Han spottade på den blodiga spetsen, knäckte pilen på mitten och kastade den på marken vid sidan om sig. Kasan Uur blev farligare ju mer skadad han var. Det hade jag lärt mig den allra första gången jag mötte honom. ”Stenhäxor”, röt han. ”Man kan inte ens få ett ordentligt sår av dem.”

”Kan du rida?”

Han spottade igen. ”Den dag en träpil stoppar mig är samma dag som jag går med min sabel till smedjan.”

Det var en byronisk tradition att en krigare smälte ner sitt vapen då han lämnade sina krigardagar bakom sig. Kasan talade som om det ännu var åratal kvar till dess. I den stunden trodde jag honom.